Den där jobbiga med depression
Kategori: Allmänt, Det blir aldrig som man tänkt sig
Idag är jag trött. Trött på att hela tiden känna att man kämpar lite i motvind. Att man hela tiden har känslan av att försöka simma mot land men strömmen bara vill dra ut än ännu längre ut. Så kan man känna lite ibland att man bara vill släppa taget och bara strunta i stranden och fara ut längre för att "det blir enklare så". Nej, i sista stund skakar man på huvudet och fortsätter. Tar nya tag och kämpar vidare.
Att leva med depression är inte alltid lätt och det är inte alltid lätt att förstå någon som lever med depression. Många tycker det är lättare att vända ryggen till än att ens försöka fråga och förstå sig på. Många skuldbelägger den deprimerade för att den känner som den gör och för att den kanske i ena stunden samlat all ork till att orka göra just den där saken den här dagen men nästa dag ligga som handlingsförlamad. "Hur orkar du göra det där om du inte orkar det här som är lättare?" Om du istället hade frågat om depression och inte lagt en skuldbeläggan i frågan så hade du förstått att man orkade göra det där första för att man samlade all energi som fanns i hela kroppen och man kämpade som att rikta in sig på ett maraton just för det där för att det just för stunden kändes viktigt. Det är ingen som frågar den som sprungit ett maraton om varför den inte kan med och springa tre kilometer dagen efter men där emot kan man lätt fråga någon som är deprimerad om varför den orkar det ena men sedan inte det andra.
När du börjar försöka förstå en person som lever med ärr på insidan så kanske du sedan förstår svaret på dina frågor innan du stället dom nästa gång. Ärr på insidan är jobbigt. Ärr på insidan gör ont. Vem är du att bestämma när någon med ärr har läkt klart för att gå vidare med nästa stora prövning? Försök istället att förstå dig på den med ärr och ställ en enkel fråga någon gång. Hur mår du idag egentligen?
