Vägen mot mopeden
Kategori: Allmänt, Det blir aldrig som man tänkt sig
När jag var liten gjorde vi flera besök på Skara sommarland. Det var verkligen underbart med både bad, karuseller och motorfordon. Jag har många minnen från detta ställe men ett minne som jag ska delge mig av är kanske inte ett av mina stoltaste ögonblick, och de skedde just i detta svenska barnparadis.
Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var men jag minns att jag skulle äntligen få åka cross för första gången och att min äldre syster var sur för hon var för stor för crossarna och fick istället åka fyrhjuling på ett annat ställe. Jag satte mig på crossen och fick lite snabba instruktioner om hur det hela skulle gå till. Lite småblyg nickade jag när de frågade om jag förstått fast jag egentligen inte hade hört ett enda ord om vad de sagt. Någonstans har jag fått för mig att de pratade engelska med mig men jag kanske måste inse att det troligtvis inte var fallet. Men crossen gick igång och jag for iväg som ett spjut. Jag kände hur luften slog emot mig och det var en härlig frihetskänsla. Jag körde rakt, rakt, rakt och rakt. Ja jag körde så rakt att jag i mina tankar om frihet och hur duktig jag var på att köra glömde helt bort att man skulle svänga. Jag fortsatte köra rakt. Jag körde rakt igenom höbalarna som egentligen skulle ta emot mig och fortsatte ut i skogen. Här någonstans tror jag att både min pappa och instruktören sprang allt vad de kunde efter mig. Nu hade jag ju verkligen frihet för nu var jag ute och körde i skogen. Det var lite läskigt, jag mindes ingenting av vad instruktören berättat för mig och jag hade tur att det faktiskt inte gick så fort eftersom min resa tog ett abrupt slut mot ett träd. Minns inte att jag fick en skråma, mer än att mitt självförtroende i cross var en aning naggat.
Ett par år efter detta besökte vi min mammas kusin och hennes familj i deras sommarstuga. Deras son hade en liten cross som alla barnen flockades runt. Alla som var tillräckligt gamla skulle få prova åka. Nu skulle jag äntligen få upprättelse och visa att jag faktiskt är en fantastiskt crossförare, det är bara att mina föräldrar inte riktigt fått se min naturbegåvning än.
De andra barnen for iväg en i taget på crossen. Jag minns att man fick åka längs vägen som var en icke trafikerad grusväg och sedan fick man vända och åka tillbaka mot stugan. Nu var det min tur. På med hjälmen och iväg. Jag klarade detta galant och for iväg på vägen och svängde galant runt för att rikta mig mot stugan. Jag kände genast hur mitt självförtroende var stärkt till tusen. Nu var jag snart framme vid stugan och jag bestämde mig för att köra mellan stugan och deras bil och ut och stanna på gräset för det hade jag sett ett av de andra barnen göra. Jag svängde iväg (ja nu kunde jag ju svänga!) men sen det här med riktningen av fordonet var nog inte riktigt min grej. Med en smäll for jag in i deras bil istället för att göra den perfekta parkeringen på gräsmattan. Bilen fick en buckla men själv klarade jag mig bra. Jag tror att det var här någonstans som mina föräldrar bestämde sig för att min crosskarriär nog för alltid var över.
När jag var femton år fick jag aldrig någon moped. Mina föräldrar kanske tänkte att det inte fanns en försäkring som skulle kunna täcka det jag skulle kunna åstadkomma. Jag fick inse att jag nog inte var någon naturbegåvning på varken cross eller moped. Men idag som 32 åring har jag nu köpt mig det som jag aldrig fick, en alldeles egen moped. En röd vespa som jag kan ta mig fram på till och från jobbet så jag slipper det dyra busskortet och att bry mig om busstider, i alla fall fram tills snön börjar falla. Nu ska jag allt visa alla att jag faktiskt har någon form av begåvning av att framföra en moped, även om den kanske sitter långt där inne.
På tisdag är det dax för mig att framföra detta röda spjut till jobbet. Jag har alltså två dagar på mig att höja min livförsäkring. Hoppas telefonkön till Trygg hansa inte är allt för lång.
