Den psykiska ohälsan
Kategori: Allmänt
Någonting som man känner av mycket som är en av sakerna som följer med depressionen är att minnet sviker. Jag brukar ha väldigt bra minne men nu känner man att hela huvudet är som mos. Det är som att ha en stor deg och när man får reda på något så är det som att man tappar ner det i degen. Man vet att det finns där men det är inte alltid man hittar det och när man får fram det så är det lite luddigt i kanterna och inte så rent som man annars kunde ha. Är man frisk så är det mer som att tappa det i vatten eller mjölk. Mycket lättare att finna och när man väl får fram det så är det som när man stoppade ner det där.
Minnet ja. Det sviker ofta. Daniel har också kommenterat det, att det märks att det är sämre än tidigare. Men på torsdag ska jag iväg och få hjälp med att komma vidare i allt det luddiga och allt det jobbiga.
Någonting som jag verkligen tycker är dåligt med när man försöker skaffa hjälp vid en depression är bemötandet. När jag ringde så fick jag först svaret att jag inte alls kanske kan få hjälp. Snart fick jag reda på att de inte ens visste om de hade någon kurator och det verkade inte vara något som direkt besvärade dom. År 2016 kan man tycka att psykisk ohälsa ändå har kommit upp till ytan så bra att det idag borde tas på större allvar. Om de inte hade anställt en ny kurator hade dom inte ens tänkt att hjälpa mig då? När vi sedan skulle lägga på och jag hade fått en inbokad tid till läkaren så sa han helt plötsligt "du förresten, har du självskadebeteende?". Borde inte det vara något av det första de frågar?
Sedan fick jag träffa läkaren. Där blev det konstaterat att jag definitivt har en depression som jag behöver få hjälp med. Jag skulle genast få hjälp med medicinering och samtal och läkare och kurator skulle ringa igen veckan efter. Lät väldigt bra men tyvärr blev det inte så. Ingen hörde av sig över huvud taget. Efter två veckor fick jag ett brev hem om att jag har Folacinbrist och behöver äta tabletter för det men ingenting annat. Jag själv orkar inte ta tag i allt, mycket för det degiga huvudet. Pappas fru bestämmer sig för att hjälpa mig att jaga rätt på en kurator och helt plötsligt hörde hon av sig till mig och jag får hjälp redan efter några dagar.
Att jag nu får hjälp är bra men vad händer om man inte orkar ta tag i allt själv eller har någon i sin närhet som kan hjälpa än? Hur långt ska det behöva gå? Är det konstigt att det idag är folk som står i kö som tar livet av sig? Vi vet ju knappt att vi ens står i en kö. Allt är bara rörigt och det hela borde tas på allt större allvar.
Varför berättar jag så öppet om min depression? Jo för att jag känner att man inte ska behöva skämmas för psykisk ohälsa. Jag hoppas att jag kan ge någon annan styrkan att våga gå ut med det och orka ta tag i det precis som jag. Att våga söka hjälp. Att även våga ta hjälp från folk i sin omgivning. När man inte orkar är det skönt att ha någon som säger "men jag hjälper dig med det där". Ni anar inte hur mycket det betyder. Även något så enkelt som en kram kan betyda hela ens dag ibland.
