Det bästa i livet
Kategori: Allmänt, Småbarnsliv
Idag har det varit en lite småjobbigt start på dagen. Jag var riktigt trött imorse, hade världens huvudvärk och även väldigt ont i ryggen då en Siri hade legat och tryckt och sparkat med fötterna i ryggslutet halva natten. När jag väl kom upp blev Elton snart på väldigt dåligt humör och har varit på lite halvdåligt humör hela dagen, troligtvis på grund av envisa tänder som värker eftersom han gärna biter i fingrarna på än. Men ändå, man var inte på sitt bästa humör idag. Sedan kom min syster och spenderade nästan hela dagen med oss och det var skönt för då fick man lite avlastning när Daniel åkte till jobbet. Det blev en härlig långpromenad medan barnen sov i vagnen och efteråt gjorde vi lite snabb mat och skar upp lite melon sen. När syster väl åkt hem så somnade Elton ganska så fort men Siri skulle envist vara vaken och fråga efter välling, kasta runt Ior och göra det mesta för att hålla igång. Till slut kände jag att jag behövde ett break och bestämde mig för att bara ignorera henne och läsa lite i telefonen på en blogg jag nyligen hittat för att avskärma mig för en stund och samla nya krafter. Ibland behöver man det för att orka fortsätta ta tag i det som behövs. Man behöver stänga av hjärnan i fem minuter för att orka fortsätta gå vidare utan att bli tokig. Speciellt när man är ensam hemma och det blir lite mycket.
Tillbaka till bloggen som jag läste. Det var en mamma som skrev om hennes barn som drunknade i deras badkar dagen före hans ettårsdag. Hon beskrev det så verkligt så att man nästa var där och man rycktes verkligen med. Hur hemskt allt var och det där lilla livet som bara försvann för dom. Två bröder som förlorade deras syskon. En mamma och en pappa som förlorade deras barn. En pojke som aldrig fick uppleva sin första födelsedag.
Efter att ha läst om allt detta och om vad dom upplevde de första dagarna så slog det än hur underbart det är att jag har mina barn här hos mig och att jag har lyxen att kunna pussa och krama på dom hur mycket jag vill. Jag har även en äldre syster som förlorade deras första barn när han var fem månader gammal och jag tänker på det ibland och kommer då på mig att jag måste njuta mer av barnen men samtidigt glömmer man det så lätt.
Jag tittade på Siri som bara mötte min blick och började skratta ljudligt. Sedan petade hon mig på näsan och fortsatte skratta. Just i det ögonblicket kände jag att det inte spelar någon roll hur länge hon är vaken för jag har lyckan att få ha henne hos mig, vid liv. Jag förstår att de som förlorat sina barn fortsätter sina liv men jag förstår verkligen inte hur de klarar det.
Siri somnade kl 21.30. Jag har lyckan att få höra två av mina älskade andas bredvid mig. Jag glömmer det allt för ofta.
