Jag och min lillasyster satt och pratade om barn och om hår. Då visade jag en bild på Nemo när han hade sitt fina hårsvall, innan jag och hans pappa gick isär. Han älskade sitt hår och han ville gärna ha tofsar i det och han var så otroligt fin i det. Min syster frågade varför vi klippte av det för han var ju så fin i det. Jag blir faktiskt ledsen när jag måste tala om det. Jag blir fortfarande nästan tjutfärdig när jag tänker tillbaka på det. En dag när jag hämtade min son från dagis då han varit hos sin pappa så var håret bara borta. Hans far hade dragit en maskin genom håret (eller ja, hans fars sambo) så nu hade han otroligt fult maskinklippt hår. Lika långt överallt och jag mådde såååå dåligt när jag såg honom. Inte bara för att hans otroligt fina hår var borta utan även för att jag sedan fick sitta och trösta honom när han frågade efter tofs. Han älskade att ha tofs i håret men nu gick inte der och han var verkligen jätteledsen! Jag mår verkligen skitdåligt bara över att skriva det men jag gör det ändå. Det är inte en gång som jag har suttit och tröstat barn som gråter för att deras hår inte är som dom vill. Hela tiden kör deras pappas sambo maskinen genom håret och hon är absolut inte någon frisör. Klipper jag barnen efter den frisyren som dom vill ha så kommer dom veckan efter och har maskinklippt hår. Jag mår verkligen pissdåligt varje gång som jag ser det och barnen blir ledsna för nu har de inte längre den frisyren som de önskade sig och de hatar att bli klippt med maskin och det säger dom om och om igen. Jag har aldrig klippt dom med maskin för jag tycker det är ett övergrepp på dom. En gång har jag försökt men det var så mycket tårar från alla håll så jag la bort maskinen och sa att jag aldrig mer skulle utsätta mina barn för det. Nu blir dom utsatta för det ändå, fast från annat håll. Jag mår så dåligt över det hela men jag kan ingenting göra.
Varför gör man så här? Jag antar att det är för att hans far tycker att han gör något mot mig och det gör han absolut. Jag blir svinledsen men detta är på bekostnad av vår barn. Jag hatar verkligen det här men vad ska jag göra?! Om någon har något tips eller råd så får ni jättegärna ge mig dom för jag står handfallen. Jag HATAR det här.
Ibland önskar jag att jag aldrig tänkt på hur jag mådde i förhållandet och stannat kvar enbart för att mina barn skulle få det bra. Men jag trodde aldrig att någon skulle kunna göra så här. Ja trodde inte att man skulle vilja göra mina barn ledsna på det här sättet. Det gör verkligen så ont i mitt hjärta. Det gör ännu ondare för varje gång jag ser en bild på Nemos före detta hårsvall. Jag mår piss. Jag minns exakt hur (ursäkta men så var det verkligen) fult det var när han kan med son hemska frisyr och satt och grät för att han inte kunde ha tofs.
Nu har jag inte klippt barnen på väldigt länge. Klipper jag dom blir dom överlyckliga men veckan efter när de kommer tillbaka har deras far snaggat dom totalt och jag får ta hand om tårarna. Nej tack. Då får de gå runt i en frisyr som de inte vill ha istället. Jag vill inte ge dom någon glädje som kan leda till såna tårar. Jag orkar inte.
Jag vet att deras far säger att han klippte honom för att Nemo påstod att han fick håret i ögonen. Han hade tidigare aldrig sagt ett ord om det, han använde tofs som han älskade och han kunde sätta håret bakom öronen. Bullshit säger både jag och omgivningen.
Många har frågat mig varför vi klippte Nemo men jag har inget bra svar. Jag ville inte. Det hela är en sjuk situation på bekostnad av barnen och så får det verkligen inte vara. Jag älskar mina barn i vått och torrt. Fan för folk som försöker jävlas med mig genom dom. Fan.
